blandade känslor såhär i slutet på juni. så kul att träffa alla gamlingar på jobbet igen, men så jobbigt att gå upp innan klockan sex. Så kul att träffa sina vänner här igen, men så jobbigt att vara ifrån alla vänner där uppe. Börjar redan sakna alla mysiga hemmakvällar uppe på campus. Att sitta ute och dricka kaffe och egentligen inte göra någonting vettigt, bara vara. Att sova i min egen säng. Önskar att jag på något sätt kunde kombinera båda mina liv och få ett helt perfekt liv, men jag antar att det då inte hade varit samma sak. Men det är ju inte enkelt att inte veta huruvida man ska längta till hösten eller hoppas att sommaren aldrig tar slut ?

En månad kvar. Idag är det exakt en månad kvar till antagningsbesked 1 kommer. Jag har denna vecka fått tre erbjudanden på studentlägenheter så om jag inte kommer in så står jag med en lägenhet, en hyra och i princip noll i inkomst. Jag är livrädd. Jag har kastat mig ut i det helt okända och jag är livrädd. Samtidigt försöker jag tänka logiskt och fråga mig själv; Vad är det värsta som kan hända? Det enda svar jag kan komma på är:

Jag kommer inte in i Göteborg, jag måste kasta 3550 kr i sjön på en lägenhet jag inte får bo i, jag blir förmodligen tvungen att flytta och lämna ALLT jag kämpat så jävla hårt med att bygga upp här. Jag får lämna mitt jobb, jag får lämna mina vänner, jag får lämna min familj och jag får lämna min man. Jag får lämna allt jag älskar för att snabbt som fan få tag i en lägenhet någon annanstans för att ÅTERIGEN bygga upp ett liv som jag förr eller senare kommer få lämna. Är det ALLT detta handlar om ? Är det meningen med livet ? Att ständigt bygga upp liv som man sedan får ge upp för att kunna komma framåt? Måste det ena kosta det andra ?

Jag tycker jag har rätt att vara livrädd. Jag tycker att jag har rätt att balla ur lite då och då och jag tycker att jag har rätt att få panik. Jag vill inte lämna allt igen. Jag orkar inte bygga upp allt nytt igen. Jag bygger gärna till, det är lugnt med mig. Jag utökar gärna mitt liv med nya erfarenheter och nya bekantskaper men jag vill inte lämna det jag kämpat för att bygga upp. Därför ber jag nu till vad som än finns där ute. Jag ber till Gud, jag ber till Allah, jag ber till Buddah och moder jord. Jag ber till Jultomten och jag ber till tandfén ! Jag ber till allt som kan hjälpa mig; snälla ! Tvinga mig inte att ge upp allt igen. Låt mig komma in på skolan och få ha kvar allting ! Snälla !

Denna afton spenderades i sängen med choklad och fanta. Kände att jag inte orkade göra någonting annat, gjorde ett försök men känns nu som om jag gjorde rätt val i att åka hem igen. Min kropp är trött, mitt huvud är inte så väldigt fullt med energi det heller, så jag ligger här istället och funderar över de små sakerna i livet istället. Känns helt okej att göra det, trots att det är midsommarafton och de flesta är ute och firar, iklädda vackra klänningar och med blommor i håret dricker de gott att dricka och mår bra. Men jag behövde inte det denna afton, och man ska lyssna på sin inre röst. Imorgon fyller min vackra Mamma år, så då blir det åka till henne och fira henne efter jobbet! Jag undrar vad hon tänkte för 30 år sedan, när hon var 20 år och låg och grubblade över sin framtid. Trodde hon att hennes liv skulle se ut som det gör idag? Hade hon andra planer? Är hon nöjd?

Det är galet vad mycket jag börjat fundera och nästan oroa mig över hur mitt liv kommer te sig på sista tiden. Det är en blandning av nyfikenhet och ren skräck. Hur kommer mitt liv att te sig? Kommer jag att träffa någon som kommer göra mitt liv till den saga jag är ute efter? Kommer jag få barn? Hur kommer dom att vara? Kommer jag träffa flera stycken? Vad kommer jag att bli? Just nu har jag så svårt att se mig själv där; vara vuxen och ha snart vuxna barn? Jag? Är du tokig? Det är någonting jag vill men hur skulle jag någonsin kunna hamna där? Det känns så främmande på något sätt. Samtidigt som jag vill veta hur mitt liv kommer se ut och 20 år så är jag livrädd över att det inte ska bli så som jag vill, att jag kommer titta tillbaka och vilja att det skulle se annorlunda ut. Jag antar att det bara är att vänta och se, eller hur? Hålla tummarna och hoppas på att det löser sig?

Och att jag nu ska tänka att framtiden är morgondagens problem. Att det är någonting jag får hantera när det kommer. Jag är bara rädd att det ska vara försent då.

Aja, så är det med det. Blir till att sova nu så man orkar upp till jobbet imorgon!

Hoppas alla har haft en fantastisk midsommarafton !